ISABELLA.
Du ingen hemlighet af mig förborgad funnit;
Mitt hjerta är ej vandt att dölja sig för dig.
Du känner hvem som sårat mig,
Och hvem, i forna dar, för Isabella brunnit.
Du vet, sen två års tid, min väntan och min lott.
Gif mig ett råd, som kan bli godt!
KOLOMBINA.
Stå qvar, — spring, — eller tag. — Jag kan ej veta bätter!
ISABELLA.
Ditt svar mig i förundran sätter!
Stå qvar: — hvad menar du dermed?
KOLOMBINA.
Ja, ja. Stå qvar
Uti ert Jumfru-stånd; förblif en ogift flicka
I alla edra lefnadsdar.
ISABELLA.
Jag? — Nej, hur ödet nu må skicka,
Blir det, uppriktigt sagdt, ej det parti jag tar.
Dö ogift, är en sak som sig ej göra låter.
KOLOMBINA.
Så spring, – af alla krafter spring,
Och sök Er, land och stad omkring.
En annan älskare, för den som ej kom åter.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/449
Den här sidan har korrekturlästs
— 145 —
Leopolds Skr. I. Del.27
