ISABELLA.
Du ser att taflan än är våt;
Gå ej för när .. nå, akta! akta!
I morgon, som du vet, är åter målarns dag,
Då slutligt allt skall färdigt göras.
Till dess vill gubben stå vid lag,
Och ber att, ej en gång, med minsta finger röras.
KOLOMBINA.
Åh! han har rätt. — Ja men. — Låt gubben bli i fred.
En sådan helgedom är ej att handskas med,
Bevars! —
ISABELLA.
Nå, slut på skämtet bara!
Och allvarsamt, jag ber dig, svara:
Hur lyckligt tror du väl det ödet skattas bör,
Att af en gammal knarr bli hvar minut bevakad,
Och dagligt finna mig nödsakad
Att låtsa älska den, som all min afsky gör?
Jag vill förgås att honom höra,
Hvar stund på da'n — så lång den är,
Med kärlig klage-ton sin lågas målning göra,
Och qvillra ömkansvärd, så här:
Ariett.
Ack! min Engel, se min låga.
Se det qval som fräter mig!
Jag förgås utaf min plåga,
Om den ej beveker dig.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/452
Den här sidan har korrekturlästs
— 420 —
