Den här sidan har korrekturlästs
— 421 —
Sorgsen ser jag honom ibland,
Med steg som vackla, trötta och svaga,
Komma till mig, fatta min hand,
Som jag, af ömkan, låter’n taga.
Och då,
Är det grimacer .. så besatta!
Jag måste skratta,
Jag måste skratta! —
Allt hvad krafterna förmå,
Gör han då,
Att beskrifva mig sin plåga.
Ack! min Engel, se min låga m. m.
KOLOMBINA.
Hvad svarar ni derpå?
ISABELLA.
Jag? ej ett ord, minsann!
Ju mera ömt han qvider, han,
Ju högre min förvirring stiger.
Då tror den gamla narrn, att jag af kärlek tiger,
När jag för harm ej tala kan.
KOLOMBINA.
Jag har, i denna sak, ett ord att endast säga:
Man motstår ej sitt ödes lag.
Då man ej valfrihet kan äga,
Så får man tvinga sitt behag.
Men tyst! .. se der ...
