Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/46

— 14 —

SIGURD.
Hos Asmun? åt hvad hopp du törs dig öfverlemna!
Är han ej Schyt, och far, och förolämpad vän?
Har han ej mer sin skymf, och Thildas död att hämna?

ODEN.
Hans dotters? Hon är död?

SIGURD.
Nej. Men ifrån den dag
Din son det afstånd sökt som hennes stolthet sårar,
Man våren tvina ser i hennes anletsdrag,
Och hennes öga skymdt af evigt gjutna tårar.
Med hvar förnyad sol man darrar för det slag,
Som går med hennes lif att hennes kärlek sluta:
Räds, Oden, räds min Kung de sörjande behag,
Som i en faders famn sin sista smärta gjuta.
 
ODEN.
Jag dem beklaga kan, men rädas! Sigurd, nej,
Det hör ej Oden till. Likväl jag nekar ej,
Att när jag detta lugn af åldrig sämja störde,
Jag statens fordran mer, än tacksamhetens hörde.
Jag lydde kanske blindt en fördom för min thron,
Som mig i en Sarmats, en undersåts person,
Änskönt min fordna vän, ett slägtband föreställde
I ryktet utan glans, och gagnlöst för mitt välde.
Att slita detta band nödvändigheten böd;