Förändringen, är stark — om den är sann.
Nej! det är klart, man konster spelar!
Hvad? — Hon, som jag beständigt fann
Så vidrig mot den eld mitt bröst för henne närde,
Gaf Ja, nu strax, när jag begärde,
Och gråter, vid en dikt om tre dars ensamhet!
Nå, har allt det sin riktighet,
Så är här underverk å färde.
Nej! någon ting derunder är.
Dock! med ett sådant svek, hvad skulle de väl vinna?
Ha! — gör ej nöjet nog, som de i sveket finna!
Min hjessa vinterns märken bär,
Och hon är ung, och hon är qvinna,
Jag spår mig intet godt af alltihop det der!
Ariett.
Att bedra en stackars gammal man,
Fins intet sätt som icke pröfvas,
Fins intet svek som icke öfvas;
Af barn, och slägt, och dräng och piga,
Ger ingen sviga :||:
Alla täfla med hvarann.
Man ler så ljuft, så ömt man smeker,
Att han ej märker snarans band;
Omkring hans haka kärligt leker
En älskad och förrädisk hand.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/465
Den här sidan har korrekturlästs
— 433 —
Leopolds Skr. I. Del.28
