Det svaga hjertat hemligt vunnit.
Strax tror man allt det prat som smädarns hjerna spunnit,
Och åt hans arga glosor ler.
Men jag, som lärt att moget tänka,
Jag vill åt folks förtal ej något ämne skänka;
Kort sagdt, jag vill att jag om henne ensam rår,
Och älskas, — som vid tjuge år!
KOLOMBINA.
Del vill ni? — Allvarsamt?
KASSANDER.
Ja, det är just min lära.
Är det ej så hon tänker?
KOLOMBINA.
Nej.
KASSANDER.
För fan! hvad nu? — Hvar-fö-re ej?
KOLOMBINA, (härmar honom.)
Der-fö-re att det är — orimligt att begära!
Nej, Herr Kassander, billig var.
Nog af, hon blir er Fru, hon vill ert sällskap lida;
Hon lefver i ert hus, hon sofver, vid er sida;
När hon får namn af mor, så får ni namn af far;
Sträck ej er fordran mera vida,
Och all slags öfirig önskan spar.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/469
Den här sidan har korrekturlästs
— 437 —
