Den här sidan har korrekturlästs
— 445 —
Och jag, — hvad visshet kan jag vinna,
Att också ej, en ann, fått inteckning i min?
KOLOMBINA.
Så älskar du mig än, Pierrot?
PIERROT.
Så tycks det vara.
Än du?
KOLOMBINA.
Det vet jag ej.
PIERROT.
Nå kors, hur kan du svara!
KOLOMBINA.
Ja! ä’ ni värda, ni, att man beständig är
Mot Er, som två års tid kring vida verlden farit,
Och lemnat oss i brist på all slags kunskap här,
Om ni vid lif ännu, om ni begrafne varit;
Är det ett kärleksprof det der?
PIERROT.
Åh hå,mitt stackars barn! du vet ej du kanhända,
Hur jag mig kastad sett af lyckans grymma hand,
Nu hit, nu dit, — kring haf och land —
Bland vilda folk, — till verldens ända,
Så att jag bref till dig omöjligt kunnat sända.
KOLOMBINA.
Du är då — vidt berest?
