PIERROT.
Stor sak! Jag frisk och sund ditt sällskap nu får njuta,
Fast läns på penningar, dock obeskrifligt kär,
Och färdig, när dig lägligt är,
Att vår roman, vill Gud, med äktenskapet sluta.
KOLOMBINA.
Hå! ... ditt förslag ... du ser ... nu passar det sig ej.
En annan gång ... allt nog, jag säjer inte nej.
PIERROT.
Godt, det är ren ett ja, mitt barn, att inte neka.
Men med Leander, säj, hur blir med honom då?
Skall han, förutan hopp att hjertats Gud beveka,
Med bara Niet ur spelet gå?
KOLOMBINA.
Fast Isabella qväft sin låga,
Och gör af tvång, hvad nöden vill,
Var viss, att i sin själ, hon hör Leander till.
PIERROT.
Förenom, ser du då, vår list och vår förmåga,
Att gynna deras band och knyta dem igen.
KOLOMBINA.
Bah! bah! var inte rädd, min vän;
Jag är för deras skull, tillreds att allting våga.
Den gamla stollen har rest bort.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/481
Den här sidan har korrekturlästs
— 449 —
Leopolds Skr. I. Del.29
