PIERROT.
Så mycket bättre.
KOLOMBINA.
Ja; men blott på två tre dagar.
Dock, nyttjom tiden, fastän kort.
PIERROT, (vill smeka henne.)
Förståndigt sagdt! Ditt tal, som din person, behagar.
KOLOMBINA, (för honom undan.)
Nå Pierrot...
PIERROT, (fortfar att smeka.)
Ja, mitt bästa gryn!
KOLOMBINA.
Men var då klok ... haf då försyn ...
PIERROT.
Åh visst! — ty ... sant är det ... Men, ser du ... vår örening ...
Om du vil tro mitt råd, så låt gå fort med den.
KOLOMBINA, (ger handen.)
Nå väl. Se der mitt ja. Men, älskar du mig än?
PIERROT.
Jag kan väl ha om dig, jag ock, en liten mening.
Men, ser du, jag är from och kär;
Och hoppas, — vare sagdt, förutan all förklening, —
Att, på den ömma tro, som du mig skyldig är,
Ditt hjerta inte gjort bankrut, sen jag var här.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/482
Den här sidan har korrekturlästs
— 450 —
