Ni har väl en rival, men låt ej skrämma Er,
Det har ej dermed minsta fara;
Ty er beskyddare, tar jag mig på att vara.
LEANDER.
Din slyngel, vill du ...
PIERROT.
Sakta, bara!
En skönhet i sin glans, så täck, så söt, så kär,
Som Er beständigt trogen varit,
Och medan Herrn kring verlden farit,
Har sutit qvar och suckat här ...
Nå? kan Herrn gissa hvem det är?
LEANDER.
Om någon gissning här begäres,
Jag gissar, att du — är förryckt.
Du vet hvars ömma bild, med evig trohet bäres,
Frånvarelsen till trots, i detta hjerta tryckt,
Och för hvars skull mitt bröst, vid sakta eld, förtäres. —
Ja Pierrot, du mitt vittne är!
Du har ej glömt den der Negrinnan,
Som frestade min tro, och skröt att öfvervinna’n.
Du mins hvad hon var skön, du mins hvad hon var kär.
Men jag, — jag svor att dö af trohet, dessförrinnan.
Det är ej, — sade jag — min Isabelle, det der!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/489
Den här sidan har korrekturlästs
— 457 —
