SIGURD.
Men rysligt sant! — jag skälfver,
J Gudar! Yngves brud hans fiende bestämd?
ODEN.
Se djupet af det svek, som Asmuns hjerta hvälfver.
Det är, för Thildas hand, han köper hennes hämd.
SIGURD.
Hvad låghet! hvilka brott! och Thilda sjelf?
ODEN.
Sig lemnar,
Af svaghet eller harm, åt den som henne hämnar.
Till blygd för menskligt vett, hvaraf beror ibland,
Beståndet af en thron och ödet af ett land!
SIGURD.
Du har, vi veta det, i klokhet ej din like,
Men hvilken man du valt till höfding för din här!
ODEN.
Gå Sigurd, gör mig rätt; har jag då skapt ett rike,
Der jag, sen sjutton år, en frägdad spira bär;
Har jag af halfva djur, af kämpar fordom vilda.
Ett odladt samfund byggt, en stat förstått att bilda,
Att icke känna dem, hvars ledare jag är?
Låt ske, att detta kall med hvilket Asmun hedras,
Förböd hans högmod ej att till ett svek förnedras;
Men aldrig skall en här, ett samladt folk likväl,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/49
Den här sidan har korrekturlästs
— 17 —
Leopolds Skr. I. Del2
