Och komma in genom den andra;
Det är ett strek ... ett strek ...
(blir varse bordet.)
Men hvad? nå fan! se här
Ett strek, som ej stort mindre är.
Ett sådant dråpligt bord, är det för min skull dukadt,
Att vid min hemkomst fägna mig?
Ja tänk blott, hur de hedrat sig,
Och hvilken smak de dervid brukat!
Men nej. De tro ju nu att jag långt borta är,
Och fyra skola spisa här!
Och då jag är tillstäds, då ä’ vi tre allena! ...
Hin vet hvad jag till slut skall mena.
Slår ögat felt, måntro? men, räkningen är ren:
(han pekar ut platserna vid bordet.)
Låt se. Först Isabella, — en!
Så Kolombina, — två! och sedan, ...
Två till! .. jo, jo! — jemt par, min sann!
Två par, precist.
(räknar åter.)
Hon, han, — hon, han!
Åh! det är klart, jag ser det redan,
Jag hör ej hit, gunås, jag stackars gamle man!
Ariett.
Det är då så de mig bedraga.
De falska, de falska, som fröjda sig här!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/499
Den här sidan har korrekturlästs
— 467 —
