Fördra ett nedrigt bruk af ett förtrodt befäl.
Hvad? hörde du ej sjelf det upprorsgny bland hopen,
Hvartill dess harm en grund af Yngves saknad tog?
Hvem väckte detta knot? hvars voro dessa ropen?
Var det ej Asmuns hat som lånade dem fog?
Välan: med det befäl jag i hans händer lade,
Hans klagan, utan röst, ej mer ett uttryck fann.
Och hans parti stod stumt, stod bundet liksom han,
Af ett förtroende som det ej väntat hade!
SIGURD.
Djupt vördas, som sig bör, din vishet i mitt sinne!
Men — denna löftes-röst, det nästan Guda-svar,
Som Yngves återkomst åt hären lofvat har,
Skall det så lätt, min Kung, förloras ur dess minne?
Skall man ej ropa strax: nu — nu, är faran inne.
ODEN.
Steg du med dagens ljus på klippans höjd, min vän?
Såg du åt hafvet?
SIGURD.
Nyss för några stunder sedan.
ODEN.
Det skepp, du såg i går, säg, visar det sig än?
SIGURD
Det höll mot kusten fram och syntes nalkas redan.
ODEN.
Och bogens gyllne bild, med visshet, såg du den?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/50
Den här sidan har korrekturlästs
— 18 —
