(han går till taflan.)
Ah, ha! Se så!
Här har jag ändtlig hvad jag ville.
Här bakom står jag bäst. — Än mer, det vore lätt
Att skära ut, — så der, och spela sjelf porträtt. —
Förträffligt! just ett drag af snille!
Det heter ju alltjemt: man mig så gerna ser ...
Nå väl, jag skall bli sedd af Er,
Fast på ett annat sätt, än J Er föreställen;
Och sjelf ett vittne bli, så väl till allt som sker,
Som till hvart näsvist ord J fällen. —
Nu — ingen nåd! — men håll! hvad är det väl jag gör?
Min egen bild så grymt förstöra?
Men hvilken har jag då att göra räkning för?
Och får jag hvad jag vill ej med min tafla göra?
Af nedriga bedrägeri’n
Då emot mig man nyttjar valet,
Jag frälsa skall originalet,
Fast på bekostnad af kopi’n,
(han skär ut ansigtet af porträttet.)
Ju mera skumt här är, ju bättre skall det blifva.
Man skall ej drömma om att det är mig man ser,
Och då J tron, godt folk, med mig ett narrspel drifva,
Så skall det bli jag sjelf som drifver det med Er.
(han ställer sig bakom taflan och sätter ansigtet ut genom öppningen.)
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/501
Den här sidan har korrekturlästs
— 469 —