KASSANDER, (för sig sjelf.
Åh, hå! — Jag var till nödfalls blott!
KOLOMBINA.
Den lyckan att på nytt er älskare få råka,
Förändrar saken, som ni ser.
Det är väl tid min själ, nu mer,
Att spela samvetsgrann, och sitta här och pjåka.
Nej ingen barnslighet, jag ber.
ISABELLA, (till Leander.)
Men gubben ? — allt beror utaf det svar han ger Er.
Hans bifall nödigt blir; — och om det vinnes ej?
LEANDER.
Det få vi nog.
ISABELLA.
Jag fruktar, nej.
LEANDER.
Åh, tvifla ej derom, jag ber Er.
En god beskedlig man han ju af gammalt är.
Och om ni hans porträtt beskådar,
Det ingen elakhet och ingen hårdhet bådar.
ISABELLA.
Det är blott hans porträtt. Men om han vore här?
LEANDER.
Väl an: försök ert mod.. Gå fram till taflan der.
Och börja med, nu strax, att inför den förklara
Den ömma eld ert hjerta bär.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/508
Den här sidan har korrekturlästs
— 476 —
