FÖRSTA SCENEN.
SOPHIE, (med ett papper i handen.)
Den Fredrik! vers i går, och vers i dag nu åter!
Han är just ett genie, minsann.
(ser på klockan.)
Men hvad? — ren fem! — nå kors, hur han sig vänta låter!
Ren fem! och än ej här, fast budet honom fann!
Den Fredrik! hvarför blef då han
Två ting, i sanning sagdt, rätt bra att annars vara,
Men, för vår kärlek till hvarann,
Två mest fatala ting af tingens hela skara:
Först min kusin, — och sen — dansör vid Operan!
Ack att jag ej törs uppenbara
Min svaghet, mina tysta qval,
För den hvars godhets prof jag njutit utan tal,
För min välgörerska, min matmor, min Grefvinna!
Men fåfängt vore dock att hennes bifall vinna.
Hon tror att lutter flärd vid Konglig Opran fins;
Att allt är der försåt för stackars flickors heder,
Och en dansör, bevars! en fasligt flyktig prins,
Med bara skuld, och inga seder.
Likväl, hur flyktig prins min Fredrik vara må,
