Kom han för min skull blott, från Stockholm hit ändå,
Och hvad till dubbelt lof hos mig i tysthet gäller,
Från alla Operans långt grannare Mamseller!
Ack, om en dag — min Gud, hur hjertat börjar slå,
Så snart jag mig det der i hoppet föreställer! —
Ack, allt är här så gladt i dag,
En sådan fröjd jag förr i Sörmland ej sett råda.
Allt skyndar sig förtjust, allt, allt, så när som jag,
Att Sverges unga Konung skåda,
Som skall med sitt besök, vår ort rättnu benåda.
(hon tittar genom fönstret.)
Hans Nåd har rest, alltren, mot Kungen kan jag se:
Grefvinnan går för sig i trägården allena,
Och jag — jag väntar här min lata älskare.
En smula svaghet blott, och strax bli de så sena!
Den Fredrik! hvarför just skall han vid Opran stå?
Och hvarför äro vi kusiner, just vi två?
Och hvarför kan jag ej det hopp med visshet njuta,
Att se min tysta sorg med denna dagen sluta?
Jag skulle trösta mig af detta hopp ändå,
Om tidens korthet blott det ej omöjligt gjorde,
Och om min Fredrik kom, så hastigt som han borde.
Der är han! —
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/524
Den här sidan har korrekturlästs
— 492 —
