ANDRA SCENEN.
SOPHIE. FREDRIK.
FREDRIK.
Ah! pardon, min skönaste Sophie,
Pardon, att jag ej kom alldeles på minuten.
Behöfver du försäkrad bli,
Att jag, på språng till dig, är skäligt oförtruten?
Men vägen är i dag ej fri,
Och man har stort behof af armarnas förmåga.
Man trampas ner af folk, som hals och lemmar våga,
Att se hur Kungen far förbi.
Nu, hvad befaller du din slaf? om jag törs fråga.
SOPHIE.
Tack för de vackra vers du på min namnsdag gjort,
Tack Fredrik! —
FREDRIK, (med stor geste.)
Tag emot det offret af min låga.
Det tecknar, som sig bör, min ömhet, — och min plåga!
SOPHIE.
Vass tre! det der var grant och stort!
Nu slog du an, kusin, i rätta Opra-smaken.
Men för att komma strax på saken,
Du gör rätt vackra vers, och gör dem, tror jag, fort?
