FREDRIK.
Som ingen ting, kusin. Det kostar mig ej mera,
Än doppa pennan blott, och lemna handen fri;
I synnerhet, som nu, när hjärtat får diktera,
Och ämnet är så rikt, så skönt som min Sophie.
SOPHIE.
Åh ämnen — har du, tror jag, flera!
I Stockholm, kan jag väl förstå,
Ej sällan sker, gunås, att hjertat får diktera.
Det kostar ingen ting, för dig — är det ej så?
FREDRIK.
Jag bör ej neka just till det beröm jag vunnit.
Vid Opran, der jag än står qvar,
Jag skrifver, det är sant, små pjeser alla dar,
Som tycke nog vid Hofvet vunnit.
Så att jag min merit ej blott i föttren har;
Jag dansar icke blott, — jag äfvenväl — författar,
Och hvad man allramest i mina skrifter skattar,
Det är ett visst behag, en lätthet, Gud vet hvad,
Som gör att, på en blink, jag skrifver fullt ett blad,
Och börjar på ett nytt ... du skrattar?
SOPHIE.
Af glädje, ser du väl, att versen går så lätt.
Jag har ett visst förslag att göra.
FREDRIK.
Befall, mitt vackra barn, låt höra.
När man är skön som du, så har man alltid rätt.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/526
Den här sidan har korrekturlästs
— 494 —
