Få nog, i hufvudstan, så många verser höra,
Att om, på bygden här, man ärnar dem en fest,
Sker sådant, på min ära, bäst
Dermed, att inga verser göra,
Och låta fåglarna få äga deras öra.
SOPHIE.
Du älskar mig ej mer, det har jag ren förstått.
Herr Fredrik finner ej för godt,
Att sig för min skull mer den minsta möda gifva.
Nyss fordrades, för dig, ej mer att verser skrfva,
Än låta handen gå och doppa pennan blott,
Nu möta tusen svårigheter.
Välan, så håll till goda då,
Jag säger dig, rent ut, att du är ett af två:
Den sämsta älskare, den sämsta bland poëter!
FREDRIK.
Hvad hon är häftig, min Sophie!
Man skulle henne knappt från de förnäma skilja.
Du tror, som de, att den som förr gjort poesi,
Om han ej jemt är qvick, så är det elak vilja.
Jag står dessutom här, så många mil ifrån
Min stora skatt, — Rimlexikon,
Förutan hjelp hvaraf, så gerna man ock ville,
Man gör ej något verk af snille.
SOPHIE.
Se här mitt sista ord: vill Fredrik äga mig?
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/529
Den här sidan har korrekturlästs
— 497 —
Leopolds Skr. I. Del.32
