Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —
SJETTE SCENEN.
ODEN, ensam.
Ja! — hopen vill bedras: men undrens tid är kort;
En strimas ljus går opp, förblindelsen flyr bort,
Och menniskan står qvar, och Guden fins ej mera!
Hvi gör du, fega verld, likväl den konst så svår,
Att genom ren förtjenst och sanningen regera?
Dock, pröfvom hvad en gång ett redligt ord förmår.
Allt är mot mig förent — och striden förestår!
Jag går, — det måste ske, — jag går att Asmun finna.
Hans hat kan blidkas. — Ja! men synas rädas! — men,
Af ett förliknings ord att nesan öfvervinna!
Väl, hyddans fordna son: en kronans lycka känn!