FREDRIK.
Var viss jag dör af sorg, om ej det hoppet lyckas.
Det är så sant, kusin, så sant, att det kan tryckas.
SOPHIE.
Då skrif, hvad helst det kostar dig.
Vi äro syskonbarn, du vet hvad det vill säga;
Och att ett giftermål ej mellan oss har rum,
Om vi ej Kungens tillstånd äga.
Nu gäller, ej att vara dum,
Nu är den rätta tid att detta tillstånd vinna.
Bry dig ej mer än jag om rimslut och kritik;
Skrif allt det vackra du kan finna,
Låt sjunga det, och räck med versen — din Suplik.
Jag har ej sagt ännu ett ord åt min Grefvinna.
Hon har det bästa vett, hon har den bästa själ;
Men folk från Opran — ack! dem tror hon aldrig väl.
Hos henne all min bön mig föga skulle båta.
Jag vet jag henne gör emot,
Jag vet hon detta steg, mig aldrig skall förlåta;
Men, efter sådant är mitt ödes grymma hot,
Så väljer jag att förr i Fredriks armar gråta,
Än gråta obönhörd inför en matmors fot.
(efter någon tystnad.)
Gör som du vill — men om du skrifver,
Så mins du har en timme blott.
Och hurdant verket blir, förkastligt, eller godt,
Att det är din Sophie, som priset derför blifver.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/530
Den här sidan har korrekturlästs
— 498 —
