SOPHIE, (med otålighet.)
Så låt vara.
(hon går.)
TREDJE SCENEN.
FREDRIK, (ensam.)
Hon flyr. Nå sex års tid jag ren vid Opran stått,
Och jag har dansat der, bland furier, blixt och fasa;
Jag brinna sett Armidas slott,
Hört skrålet af Orest, anfäktad för sitt brott,
Och trängts bland skuggorna i sjelfva Gustaf Vasa:
Men aldrig såg jag än, så långt jag minnas vet,
Så dråpligt fält, för en poët,
Att sättas utom sig, och rasa!
Hvad skall jag göra, fattig fan?
Jag älskar min Sophie, och kan ej henne mista,
Men både rim och tankar brista,
Och måtte denna stund bli af mitt lif den sista,
Om jag kan hitta på en liknelse till plan! —
Regenter, Konungar, som glänsen högst i ära,
När eder makt, som här, är hjertats fria val,
Då ger er åsyn fröjd, — det är bevisad lära;
Likväl, när i en sång, en pjes, ett glädjetal,
Man skall, på sagd minut, sin fröjd i dagen bära,
Hvad den blir ofta svår att skilja från ett qval!
