Låt honom likväl ej för ofta dig besöka.
Du har nog slägt ändå, och detta slägtskapsband
Tycks ej behöfvas just att antalet föröka.
SOPHIE.
Men, Hennes Nåd, han är ...
GREFVINNAN.
Hvad är han?
SOPHIE, (med någon förvirring.)
Min kusin.
GREFVINNAN.
Sophie! Sophie! se opp! du håller elak mine;
Må ej min fruktan sannad blifva!
Visst ser han hygglig ut, jag det ej neka kan;
Men barn, en okänd karl, — och sen den Operan! —
(klappar henne.)
Nej, min Sophie skall mig den sorgen aldrig gifva.
Du älskar mig dertill för mycket som jag tror,
Och du har ägt i mig, du vet det sjelf, en mor —
Du gråter? ...
SOPHIE.
Ack Ers Nåd, hvad kan jag dertill svara?
Mitt hjerta uppfylldt är af tacksamhet mot Er,
Och Himlen, som dess tankar ser,
Vet att jag, med mitt blod, Er gerna ville spara
Hvart missnöjdt ögonblick —
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/536
Den här sidan har korrekturlästs
— 504 —
