ANDRA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
A S M U N.
Den dagen, tappra folk, jag ändtlig stundad ser,
Som lofvar Asmun hämd, och friheten åt er.
Då er och min tyrann, från spetsen af sin lycka,
Skall störtas i det stoft, i det förakt igen,
Hvarur han höjde sig att Schytien undertrycka.
Pompé har hämnat oss, i brist af himmelen.
Ty tänken ej, om Rom mot våra klippor ljungar,
Att ämnet för dess hat ett folk af herdar är,
Af lika bortgömdt namn som inskränkta begär;
Dess högmod ser ej oss, dess blixt är gjord för kungar,
Och Rom förföljer ej den ej en krona bär.
Må Oden, om han kan, den svaga thron försvara,
Som han med svek förvärft och ägt med öfvermod;
Men köpom ej för vårt och våra söners blod,
Den nedriga förtjenst att längre trälar vara.
En dödlig Gudars rum för oförsynt beklädt.
Ur gruset af hans thron vi gå att återföra
Den fordna jemlikhet, som var vår första rätt,
Och med vårt fordna skick af lag och lefnadssätt,
