SOPHIE, (till Fredrik.)
Min Gud! nu står du vacker der;
Nu är ju allt förbi, och sjelfva Grefven här.
SJETTE SCENEN.
GREFVEN, med en stor hop främmande. De Förra.
GREFVEN, (till Grefvinnan.)
Jag har ej skådat nyss, det måste jag bekänna,
En syn så rörande, så skön för mig som denna.
Allt Folket trängdes om att närmast se sin Kung.
En ropte: ack hur mild! — En annan: ack hur ung!
Men det en skockning blef, ett stoj som knappt kan tänkas,
När Kungen sjelf steg ut, af sin Herr Farbror förd.
Hur mången suck blef då, midtunder sorlet, hörd!
Hur mången tår jag såg på glada kinder stänkas!
Och Kungen var så frisk, så glad, och Hertigen
Var nådig, som du vet Han alltid är, min vän.
Men känslan i Hans blick, sig ej beskrifva låter,
När Sverges unga Kung, Han viste för sitt Folk.
Hvart ögonkast Han fick, var tacksamhetens tolk,
Och med välsignelser Han kom, och reste åter.
GREFVINNAN.
Du talar så, min vän, att jag rättnu, — jag gråter.
