Är det, af dig, den tack, som jag mig vänta bort?
SOPHIE, (på knä.)
Jag är förutan ord att svara.
Grefvinna, straffa mig: jag har förtjent min lott.
Jag vet min skuld hos Er, och höjden af mitt brott;
Ni värdigats, för mig, att mer än matmor vara.
Men, har jag kunnat uppenbara
En kärlek, som ändå ert bifall aldrig fått?
GREFVEN.
Låt flickan gifta sig, min vän, det vill jag råda.
(han för Fredrik fram på Theatern.)
Hur ser då fästman ut? – rätt bra, rätt rask, minsann.
Rätt hederlig. — Er plats?
FREDRIK.
Vid Konglig Operan.
GREFVEN.
Nå ja, — det kan, vill Gud, det ock, bli bra för båda.
Man bör i alla stånd förtjensten endast skåda,
Och man har sagt, om Er, allt godt som sägas kan.
För min del, ser då jag ej skäl mot er förening;
Men jag vet ej Grefvinnans mening.
GREFVINNAN.
Nå väl, jag ger mitt Ja, om du ger ditt, min Man.
GREFVEN, (till Fredrik.)
Ni har väl, ni som hon, ej stora kapitaler,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/543
Den här sidan har korrekturlästs
— 511 —
