Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/55

— 23 —

Det lugn naturen ger och Konungar förstöra.
Rom bjuder oss sitt skydd, Rom lånar oss sin här,
Att oss, på vår tyrann, med dubbel styrka hämna.
Det annan lydnad ej af Asarna begär,
Och, efter Odens fall, vid sina Gudar svär,
Att oss åt våra berg och skogar öfverlemna,
I allt det sjelfbestånd naturen satt oss der.
Vi äro mästare att stifta våra öden,
Och Odens thron ännu bland dessa klippor står?
J, som ett värdigt hat emot tyranner föden,
Sen här en sårad far, vid gränsen af dess år,
Som sätter stridens hjelm på sina hvita hår,
Och ber till Gudarna om hämden, — eller döden!

EN AF DE SAMMANSVURNE.
Din skymf är oss bekant, du är vår lydnad värd.
Du våra hjertan har, befall om våra svärd.

ASMUN.
I det, af mörkret höljd, i natt, vid Odens sida,
Jag för mot Romarns här, hans häpna folk att strida,
Pompé, i all sin tyngd af samlade gevär,
Till detta kända pass med hemlig omväg tränger,
Som stridens öppna fält från östra sidan stänger;
Der fatten eder plats, och vänten honom der.
Och då i vapnens hot han ljungar öfver eder,
I tysthet skingren er för tyngden af hans här,
Och ryggen blottad gen af Odens trygga leder;