ODEN.
Tala blott!
ASMUN.
Det kom en annan tid,
En tid för ärans röst och böjelsernas strid,
Då Oden på en thron, befästad genom lagar,
Ej var den Oden mer jag känt i fordna dagar;
Den vän jag fordom sett, i skuggan af mitt tjäll,
Förtrolig vid mitt bord, af mina samtal säll,
I våra begge barn sin mödas ämnen skåda,
Och hoppet för den thron, som väntade dem båda.
Jag föresåg från då ditt trolösa förslag:
Omsider röjdes det, omsider kom den dag,
Då att Egypten se, att Nilens visdom höra,
Jag Yngve slitas såg ifrån min dotters bröst,
Men dig till straff, barbar, och hennes far till tröst,
Den pil hans hjerta rört, i flykten med sig föra.
Ty tänk ej att din konst, att din förställda blick,
Bedrar, med falska sken, det bröst du genombårar:
Det var ej nya ljus om Staters grund och skick,
Som, längst på Nilens strand, din son att söka gick;
Det var min dotters famn, dess kärlek och dess tårar
Han tvangs - ja, tvangs att fly! ditt högmod bäfvade,
Att Asmuns blod, en dag, med ditt förenadt se.
Har jag ej rönt hur långt din ärelust sig sträcker?
Du hatar, för din son, en annan makas hand,
Än dens, - som från en thron sin spira honom räcker,
Och lägger nya folk till arfvet af hans land.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/59
Den här sidan har korrekturlästs
— 27 —
