Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/69

— 37 —

Förföljer edra fjät, och ropar i ert öra?
Olyckliga, hvad lott för dina sista dar!
Åt hvilka händers makt dig ödet öfverlemnar:
En bödel som dig qväl, en far, som dig ej hämnar!
 
ASMUN.
Ditt qval förvillar dig, min dotter; och din far
En afsky ej fortjent, som, i en stund af smärta,
På dina läppar född, förnekas af ditt hjerta.
Han öfverger dig ej, din fruktan dig bedrar.
På löftet om din hand, längst från Egyptens stränder,
Pompé mot Schytien flög, för spetsen af sin här;
Ren lyckades vår plan, ren skakade hans händer
Den blixt, han till din hämd mot Odens hjessa bär;
Ren skalf tyrannens thron, och våra vänners skara
I vapen redan stod att oss till bistånd vara;
I Yngves ställe vald till härens höfvidsman,
För sättet af min hämd jag tusen medel fann;
Allt gynnade mitt hat, allt eldade min ifver,
Då i ett ögonblick —

THILDA.
Välan! min far, välan!

ASMUN.
Då, i ett ögonblick, vår plan till intet blifver.
Min dotter, det är nu du styrkan samla bör,
För mer än dina qval, för bördan af din lycka!
Förrn solen nästa dag på fästet återför,
Skall Thilda i sin famn en saknad make trycka;