Dig Oden återger en son som dyrkar dig;
Ett ögonblick ännu, och Yngve visar sig.
THILDA, efter någon tystnad, med nedslagen röst.
Mitt bröst af dödens köld sig redan svalkas kände;
Af ett förrädiskt hopp, hvi återkallas jag
Från grafvens vissa lugn, till en förhatlig dag,
Till smärtan af ett lif, som redan återvände?
ASMUN.
Jag återkallar dig, mitt barn, till dess behag;
Till ämnet för den eld hvaraf ditt hjerta lågar;
Till en lycksalighet som du ej hoppas vågar.
Min dotter, det är tid att tro en lycklig far,
Hvars fröjd din borgen blir, att han dig ej bedrar.
Nej, Odens ärelust ej mer hans hjerta dårar;
Hans son skall blifva min; det är af smärtor nog;
Din misstro går för långt, hör opp med dina tårar,
Lef för den älskare, för hvilkens skull du dog,
THILDA.
Försyn, hvad ljus af hopp du till mitt hjerta skickar!
Men denna älskare, min far, men denna son,
Hvar är han?
ASMUN.
Gif dig lugn: han är ej långt ifrån.
THILDA.
Hvi söks han då ännu af mina sorgsna blickar!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/70
Den här sidan har korrekturlästs
— 38 —
