ÅTTONDE SCENEN.
ASMUN.
Hvad svek! hvad nedrighet, som saknar ord att nämnas!
Tyrann, jag vaknat har, af åskans dunder väckt!
Åt min bedragna tro, jag ser hvad lön som ämnas —
Men skälf! än är den blixt, som hotat dig, ej släckt;
Ännu är denna arm dig öfver hjessan sträckt,
Och straffet än, i höjd, mot dina brott kan jemnas!
THILDA, som kommer sig före.
Har jag ej känt, min far, att Oden oss bedrog?
Jag för hans löften skalf; välan, har jag haft fog?
I djupet af vårt fall, hvad återstår?
ASMUN, efter ett ögonblick.
Att hämnas.
Det är den sista gång hans fega list bedrar
En länge gäckad vän, och en förtviflad far.
Sjelf slaf af mina ord, sjelf ren i mina seder,
Jag trott att ock en kung förbundes af sin heder;
Att hans, om någons tro, på sanning vore byggd,
Och äfven en tyrann i stånd af någon dygd.
Jag rodnar att så blind en grånad hjessa luta,
Och först, vid grafvens brädd, min långa barndom sluta.
Mitt hjerta köper dyrt de högre ljus jag nått,
Men, ändtlig har jag lärt, att icke sky ett brott.
