I dessa bygders natt om stället dit vi lända,
Hvad skyndar dina fjät från oss som följa dig?
YNGVE.
Ett obekant behag hos dessa fält, kanhända,
Som gör att vandrarn här, med vällust irrar sig.
POMPÉ.
Svek af din känsla! Dröj; lät solen, som gått neder,
Gå opp för dina fjät, och du skall finna här,
Ett folk af herdar blott, som jorden sparsamt när,
Beröfvadt konsters hjelp, författningar och seder,
Och djuren likt, hvars rof dess nakna skullra bär.
YNGVE.
Ett folk, naturens barn, som hennes enfald leder,
Är värdt din eftersyn, och icke ditt förakt.
Det kan förfärligt bli, jemväl för ett af makt.
POMPÉ
Sänk, yngling, sänk din ton, gif akt till hvad du säger.
Du trotsar vördnans pligt, och rodnar ej derför!
YNGVE.
Höj mindre sjelf din röst i ett fiendtligt läger:
Af oss är spejarn den, kanske, som rodna bör.
POMPÉ.
Soldat! — hvem är då du? — omsider jag det frågar,
Med rätt af ett befäl, som djerfhet näpsa kan:
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/79
Den här sidan har korrekturlästs
— 47 —