YNGVE.
Jag hatar våld, Pompé. Och hämnar, om jag kan,
På den som öfvar det, den svaga som det lider.
Den lott kan finna mig, en dag, som honom fann.
TREDJE SCENEN.
POMPÉ. YNGVE. MILO.
MILO, till Pompé.
Jag bär, från Schytiens kung, hans mötes-tro tillbaka;
Ett ögonblick ännu, och han vill synas här.
Bland stridande parti'n, som äfven Schytien skaka,
Han står på fallets brädd, förlåten af sin här.
Man fordrar, ur hans hand, med allmän klagan åter
En höfding, hvars förlust man honom förebrår;
En son, soldatens hopp, som sedan trenne år,
I främmande klimat hans fader tråna låter.
På fältet förelyst af Yngves höjda glaf,
Sarmaten, fordom djerf att alla bragder våga,
I saknad af det mod hans efterdöme gaf,
Står tveksam vid sitt tält, och hvilar på sin båga.
Det djupa lägret fylls af stumma kämpars tropp;
Förkolnadt är det mod, som förr så krigiskt brunnit.
Om Yngves återkomst, de löften hären vunnit,
Med falska Gudars röst bedragit Schytens hopp.
Och sjelfva Yngves far af alla mest bedragen,
