(Till Milo).
Vänd om till lägret: flyg; och innan nästa dag,
Baneret höj, bryt opp, och gif befäl till slag.
(Milo går.)
FJERDE SCENEN.
POMPÉ. YNGVE.
POMPÉ.
Rättvisans dygd är skön, och stort att yrka denna.
Men om det gafs en makt, mot hvilken hennes lag
Sig ofta stridig fann, och alltid fanns för svag,
Säg, är du lycklig nog att ej dess välde känna?
Och var du aldrig rörd af skönhetens behag?
YNGVE.
Hvem? jag? — hvart syftar du? (afsides) Ack! ... om jag älskat? — jag!
(Till Pompé.)
Tror du, af känslans eld, att endast Romarn lågar?
Du känner ej, Pompé, den dödlige du frågar.
POMPÉ.
Om den du älskat, led; om skymfad och förtärd,
Hon mante dig till hämd, — du droge ej ditt svärd?
YNGVE, med ifver.
Pompé! — till jordens gräns, bland vildaste nationer,
Hvar helst förtryckarn fans, jag flög, var viss derpå.
