Nämn mig ej Yngve mer, och nämn ej den hans maka,
Hvars öde och hvars hand af svärdets dom beror.
Men om du är hans vän, välan, så flyg tillbaka
I ödemarkers djup, der han förgäten bor;
Förkunna honom der det slag som honom ämnas.
Säg: Thilda är det pris som stridens öde ger;
Att offret af min hand hon ej med afsky ser;
Att hennes, innan kort, mig af en fader lemnas,
Hvars löften fört mig hit, hvars oförrätt jag hämnas;
Säg Yngve, om han är den man som ryktet sagt,
Så stödje han en far, till nödens tystnad bragt,
Så skydde han en brud, hvars trohet står i fara;
Säg, det är mot Pompé han henne skall försvara,
Som lemnar henne, först med lifvet, ur sin makt.
YNGVE, afsides.
Så mycket oerhördt, som samfält mig betungar,
Med skräck af åskans fall för mina sinnen ljungar.
(Till Pompé.)
Hvad är det då för hämd, som sökt af Thildas far,
Till ett förräderi hans ålderdom bedrar?
Förkränkare af rätt, nationers lugn och kungar.
Ibland ett dygdigt folk, af ingen söndring stördt,
Du då, med Romarns namn, dess laster äfven fört?
Det var ej nog för dig, att alla pligter glömma
Af folkrätt och förbund, på en gång brutna här;
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/89
Den här sidan har korrekturlästs
— 57 —