Den enda pil som djupt, som dödligt svider,
Med samma fart, i tusen hjertan tryckt,
Som njutning, hvila, sjelfva sömnens tider,
I såret lemna, evigt outryckt,
Det är den stråle som Förtjensten sprider,
Från spherens brant af hennes höjda flygt.
Res brott på brott; lägg fordna dars till dina;
Var Cromwell, Borghia, Nero, Catilina:
Förskräck, slå ner: — det tåls. Men vakta dig,
Att deras motstånd, deras bäfvan vara,
Om du ej vill att, som i allmän fara.
Mot dig allena, allt skall väpna sig.
Så vidt kring jorden ögat når att skåda,
(Jemväl i skrytet af dess mognads-år)
Bland villdjurs hot, och djupa branters våda,
Förtjenstens bana, liksom solens, går.
På detta klot för brottslingar och dårar,
För lek och mord, för gyckleri och tårar.
På detta klot för våld och hämd och flärd,
Ej Cesars blott, men ock Aniti verld.
Var sann, hvad ser du? Jern som ömsom sköljas,
Af slafvens blod, och hjeltens, hans försvar;
Kalumniens furie, värre än hon var;
Det rätta trotsas, och det sanna döljas;
Blodsugarn präktig, idogheten bar,
Den vise stum, och dygderna förföljas!
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/146
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
