Af gränsor skapas, som för honom skrifvas,
Och der han ställs , bland ömse pligters mängd,
Af någon gynnad, men af tusen stängd.
Der Egennyttan utan styrka strider,
Står Afund fram, att hämna hvad hon lider;
Försåtligt gömd, i mörkret af sitt grus,
Med pilen syftad mot förtjenstens ljus,
Ju mer fördunklad hon sig känner vara,
Ju större gör hon företrädets fara;
Ty duglösheten , till förtviflan bragt,
Är det ej mer, att hämna sitt förakt.
Martyrer for förnuftet, menskligheten,
För allt hvad lifvet tröst och värde ger,
På jorden bilder af gudomligheten,
Som hvilka villdjur Hatet målat Er!
En rättvis dom; J bortom grafven finnen;
Er glans med häpnad efterverlden slår;
Men, då hon räknar edra mödors minnen,
Hvad räknaden J sjelfve? __ edra sår!
Voltaire, du bar dem, enligt styrkans lagar,
Med svedans känsla brännande och kort;
Men, o ditt lif, Rousseau! O hvilka dagar,
Som hälften tänktes, hälften blöddes bort!
Så tvenne makter jordens öden hvälfva,
Som evig syn af fejd och täflan ge:
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/151
Den här sidan har korrekturlästs