Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/154

På denna tid, (men ack! på den allena)
Var frid och rätt Förljenstens trygga lott;
Dess namn var kärt; man fann det goda godt;
Ty menskors hjertan voro ännu rena,
Och Hatets båge tom ännu på skott.
En vördig husfar njöt den Ijufva heder,
Som känslan egnar ålderns silfver-skrud:
Ifrån hans mun kom ej ett gäckadt ljud;
Man lärde dygden af hans enkla seder,
Och lefnans klokhet af hans visa bud.
Främst satt han der, vid nedgången af solen,
Med sina skrynkor och sitt hvita hår,
På den af qvistar vridna, låga stolen,
Och talte vishet, skördad af hans år.
Kring honom suto, lyssnande och rörde,
Hans fromma hustru, barn och tjenstehjon,
Och, botande på lyckligt brukta don,
Med nöjets ifver slöjdade ach hörde.
En hvars förrättning blef förtäljd och dömd,
Och ingens flit af laget oberömd.
Den trefna hand, som hjorden troget skötte.
Och bar dess mjölk i grofva käril fram;
Den starkare, som bröt, från trädets, stam,
Ett fruktadt värn, och skade-djuren, mötte;
Den som, med skatt, från skogen eller sjön,
En tarflig måltids knappa vällust ökte;
Den som, med fynd, en nyttig slöjd försökte;