Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/156

Af en Volkan, sin grymma födsel när,
Att se bland gyttjan, som dess böljor hvälfva,
De korn af guld hvarmed den blandad är:
Så litet mäktig blef man snart att röna,
Bland tvisters gny, det rätta eller sköna,
Och, om det sågs, att det sitt värde ge;
Förr, __ var det vinning: nu, __ försakelse.

Den första ålderns oskuld var förliden,
Barbarisk menskan, vild och ryslig tiden.
I storm och kaos verlden hvälfdes om.
Men ljuset blef; ännu en ålder kom,
Och menskan sågs i dess föridlingsdagar.
Det föddes män, som förde jordens ätt,
Från brist och strid, till njutning, ljus och rätt.
En, gaf system åt illa byggda lagar;
Naturens natt, en annan genombröt,
Och drog behofven ur dess slutna sköt;
Förnuftets fackla af en tredje tändes,
Och skuggan vek, och verkligheten kändes;
Att böja viljan, andras yrke blef:
Man gjorde skön, den pligt man föreskref.
Så, steg från steg, till odling menskan fördes.
Dess vilda lif beqvämligheter fick;
Af nya nöjen hennes sinnen rördes;
Vid målarns härmning, studsade dess blick,
Och Lyrans klang i hennes samqväm hördes.