^aS^ÄS^ÄS^ÄÄÄSGiSÄ^SS^G^Ä^^Sf
RELIGIONEN, 1 smärtans mellanståiid af llfvets få, inlnutcr. Jag sjunger, också jag den tröst mitt iijorta njuter; Jag sjunger Religion. .^ Ej denna plågoinakt. Som en fdt^lafvad yerld i Våldets fjättrar lagt; Som sräfvat, mörk Furie, emellan jordens poler, Med bilan, kedjad fast vid blodiga Symboler; Förnuft och mensklighet, framfor sig, biltog gjort; Satt svärdet mellan bröst, dem hon förena bord! ; Och gudligt djefvulsk, lagt, till evighetens lågor. En verld af mord och rån oah fängelser och plågor. Med mera saktadt nit, med mindre våldsam roat, Jag sjunger dygdens hopp, och mensklighetens tröst. Af tanken på en Gud, som skiftat lifvets oden; Och på en varelse, som oförstörd af döden, Skall möta, en gång dömd, i rättvist delad lott, Belöning för sin dygd, och straff för sina brott Låt klyftighetens barn förnuft och känslor jäfva. Och midt i dagens ljus, bevis för dagen kräfva; Låt den, o Religion! som 'dig ej lyda vill. Begära, sjelfgjordt blind, bevis — att du är till:
