Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/176

^ i6a — Så Ijuf som skördens glans 9 som gräsets bädd så len, Är hjertats känsla här och hvart begär den räcken Det hårda brottet föds bland dessa block af sten, Med hyilka det, till skyn, en jemnhög panna sträcker. Ehuru dröjd, min son, han konmier dock, den dag, Som skall sin vinterfrost kring dina skullror tömma; Skall lemna tom din stol i yänners aitonlag^ Och dig till sparsamt bord och enslig säng för-* dömma. Förstå den svåra konst att åldras med behag! Naturen blifve har din tröst, liksom din regeL Den sol som ncdergår ännu sin skönhet har; Och seglam som, irån sjön, sig inåt hamnen drar, Med sakta vaggad fart och sammandragna segel, Behagar än vår syn, ooh håller skådarn qvar. Hvar tid sitt värde har, sin daning, sina seden Erfarenhetens dag ger vigt, om den gör tung. En grånad philosoph är mensklighetens kung. Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder, JNär hon är barnslig nog att vilja synas ung. Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta. Gifs en fullkomligt säll, bland jordens barn? Ack nej! At ingen dödlig gafs att oupphörligt njuta. Allt lider ömsevis. Hvarför? Det vet jag ej.