— 167 — Och denna afgriind, der, med mordisk frojd^ Kring lågans offer, hämdens fiiner rasa: Hvad den? ^ En sicräckeld, tänd på tomats höjd. Att fylla svärmams phantasi med {asa. Kär lagens^ facklas duglöshet är röjdl En Kimmel börjad med förruttnelse; Odödlighet, som vinnes genom döden; Och dessa Gudar, dygdens hämnare. Som menskoklokhet lånat mensko-noden; Besinna dig, och säg: hvad äro de? Emot en ISn, som tros, ej profvas vill, Du byter nöjen, budna dig att smaka! Sextusen år har Döden tegat still: Kom någon än, ur grafvens mull tillbaka^ Som sade dig, att någon lön var till?
Så talte hon. Med afsky och forakt, Jag flög att mig från dess förföring rycka. Men alltid såg jag, hvartut jag gaf akt, Den fräcka Lasten, skimrande i lycka. Och Dygdens gråt, förtrampad af dess makt Jag Tiden såg försvinna i sitt lopp. Naturen låg der, — skördad af dess glafren, . För härjarns fjät^ on Uflös, vi �nad kropp.
