Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/20

— 6 —

Men när en svag, en vanlig själ,
För dessa skuggor, dessa dikter,
Förlorar lifvets sanna väl,
Föraktar lifvets kända pligter;
När dåren, under smickrad flärd,
Att prisas af en ofödd verld,
Ett namn med prål åt Minnet egnar,
Som, blott af maktlöst högmod spordt,
Blef kanske brottsligt, aldrig stort,
Då blygs jag på mitt slägtes vägnar.

Må känslan för ett namns beröm
Förtjensten dertill evigt nära!
Beröfvom jorden ej en dröm,
Som gjort dess odling, gjort dess ära.
Men ve den dag Förnuftets hand,
Fullkomligt fri ur fördoms band,
Från verldens ögon doket rifver;
Och blottar, vid sin facklas bloss,
Det intet, som belönar oss,
Och den förvillelse oss drifver!

Tänd, Konstens unga son, ditt bröst,
Med hopp att seklers undran göra!
Befaren, Konungar, en röst,
Hvars dom ej hinner edert öra!
Och du, förföljda, glömda Dygd,
Se, lyckligt stolt, i minnets skygd,