Din ära ryckt ur grafvens töcken!
En Gud, vårt svaga slägtes vän,
Satt, till dess tröst, Förblindelsen
Vid ingången af lifvets öcken.
Hon egnade den första stod
Åt Snillets vård om jordens länder,
Och satt, till pris för krigarns blod,
Den första krans i Dödens händer;
Hon lifvar sångarns djerfva slag,
Med sprittningen af det behag
Odödlighetens känsla väcker;
Och forskarn ser, vid lampan böjd,
Ur hennes fjerrglas, arm och nöjd,
Det ljus han genom sekler sträcker.
Bryt denna Trollmakts gyllne staf,
Och inga Snillen längre brinna;
Rom darrar för barbarens glaf,
Athen och Konsterna försvinna;
Det land Europas bäfvan var,
Skall sjelf ej mer, till sitt försvar,
I farans stund en hjelte föda;
Och ingen Kung, som födseln krönt,
Skall byta bort, med otack lönt,
Sitt lugn, mot sina pligters möda.
