Den här sidan har korrekturlästs
SORGENS SON
(EFTER CLAUDIUS.)
Vid hafvet, på ensliga stranden,
Satt Sorgen, från himmelen skild,
Och formade, tankfull, med handen
Af leret, en mennisko-bild.
Zevs kom. — Hvad är det? hörs han fråga. —
O Zevs! blott en skapnad af ler.
Men visa din Guda-förmåga:
Skänk lif åt den bilden du ser!
”Han lefve! — Likväl jag förklarar,
Min är han, i kraft af mitt lån!” —
Nej, utbrister Sorgen, och svarar,
Nej, låt mig behålla min Son!
Af mig är han tillskapad vorden — — —
”Ja, men han har lifvet af mig!”
Som Jofur det sade, kom Jorden,[1]
Såg bilden och yttrade sig:
- ↑ Jorden eller Tellus var en Gudinna hos de gamla.
