VÄLTALIGHETENS RUIN
Jag mins ej på hvad fläck vid polens gräns det var,
Ej bland hvad sällsamt folk det hände,
Ej i hvad Kungs regeringsdar.
Att all vältalighet, på en gång, tog en ände.
Hvad? all vältalighet, på en gång? Hvad elände!
Ja visst. — Och med vältalighet,
Jag menar, som J rättvist finnen,
Egenteligen — Äreminnen.
Ty säga rent och sant det vigtiga man vet,
Förutan utrop, utan phraser,
Det kallas ej vältalighet;
Hon fordrar större konst, till er och min förtret,
Vidd, omsvep, ståt af ord, och här och der, extaser.
(Extas, enthousiasm, betyda i vår Nord,
Just ej hvad Greken säga ville:
Athén förstod dermed att fara ut i Snille,
Hos oss förstås dermed att fara ut i ord.)
Nu väl: det gafs ett folk, ett litet folk vid fjällen,
Der denna stora konst, så högt i värde satt,
Gick under på en gång, och föll ihop till platt,
Som blåsan af en fisk gör, under skon, vid smällen.
Farväl med höga drag, farväl med starka ställen
Man skref, — men ingen ting blef skönt;
Man läste, — allt var tomt på anda.
