BASILISKEN,
ELLER DET GODA BEVISET.
En Krogvärd, rik på knep att tanklöst folk beskatta,
Gaf ut kring bygden, på försök,
Att af hans Tupp, och af hans Katta,
En vacker Basilisk var ynglad i hans kök.
Man stormar till hans krog, från öster och från väster,
Förundransfull och uppmärksam;
Och, medan djuret väntas fram,
Så går hans sura vin friskt åt ibland hans gäster.
Godt folk, begynner han till slut:
Till en förnäm Baron, hvars namn jag ej får nämna,
Min vackra Basilisk jag nödgats låna ut;
Men han har låft, att den i afton återlemna.
J tron ej hur besatt den Basilisken är.
Emedlertid, godt folk, förnöjen eder här,
Och dricken, — och besen min katta.
Se der hvar hon sig satt så vänlig på min disk.
Nu gifven akt: Maxys! — De skratta. —
Ge vacker fot! — Jo mins att slynan är polisk.
Men Tuppen hennes dygd förledde.
