Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/297

De � sSrade rival, som. s<?daii. åtta ån;- Ej syn; 8 i Grefveps hus ^ kom småningom tiHbaka,, Och klagade ej mer på ofaelöpt^ sfir*. Men. mindre �tyrd i allt af hjertajt^ in af flSiHle^^ Han alltid vundm. pria fäff^ z^ya oTv^rgaf.. Eglé blef �juk � � sorg^ dissa färgor^ follo af ;^ ftled harm emot sig sjelf^ med vämjelse föcvérldei|> Hqa lefde^^ i sitt. b^s till, slut,, som i en ^af, En dag, med hjertat stängdt för aHt hva*^glädjfeheter|, ^on sökte, i sin park^ den goinda. skuggcfins fred^ Ack! suokadie hon tyst, i det hon satt sig npd, $å ung^ — Qch dock eft lif så fullt af yidngbetecl Så qvald och ej ea gång ea väp att gråta medl. Hon såg,*! det hon. s)ö^, ooh ögat kring sig v4nde^ Ett indiskt blomsterstånd, som hennes fordoa van^ For fyra somrar sen, fråa lapdet henne säqde._ En. blixt, vid dmmt syn, sitt ljus hoa henne. täade^. Hon flög till- urna^ fram, slöt igrmamakripgdeai^ Hon kysste rosen � blad, och skrek: *^ag hai? en- vän ^Som jag ej nog är värd, somjagej fyllest kämle( ^Ännett!' i dag innn vi se bvarana igen!'*' For mycket sagdt: ty f^Jrst den andca morgoneo. iion for, och tcedle 4m tiUKennes boning lände,. Nu vBatar Ni er viUst ett by-pahcts^ med spisb^^ Qch 9 �x tam � CöQstecglad, odibjelk^g upd^ei: t^^eo^