Och edra egna bödlar bli!
O brott! o nitets blinda ifver!
Det är då så, naturens Gud,
Bedragarn tolkar dina bud,
Och villan dem sin lydnad gifver!
Håll opp, håll opp, förförda hop!
Och känn en gång den Gud du dyrkar!
Din lydnad, ej ditt qval Han yrkar,
Din lofsång, ej ditt plågorop.
Om blod af Himlen kan begäras,
Om Han af tårar fröjdas kan,
För sjelfva afgrundens tyrann,
Hvad återstår för sätt att äras?
O Du! som genom tankens lott,
(Din Gudoms aftryck i naturen)
Höjt opp ett stoft, i slägt med djuren,
Till himlens son och jordens drott!
Hvartill det ljus Du menskan unnat,
Om, Villans evigt svurna slaf,
Till Dig allena, som det gaf,
Det henne aldrig leda kunnat?
Hvartill de rop ur hvarje bröst,
De godhets prof, som, hvart vi skåda,
Din nåd, din mildhet menskan båda
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/31
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 17 —
Leopolds Skr. II Del.2
